Idag åkte vi både Roslagsbana och tunnelbana för första gången - anspänningen var enorm (för mig som visste vad som väntade) men det gick alldeles utmärkt. Jag skulle in till stan för att låna ut lite småstickat till Tove, som ska hålla en kurs i stickning för föräldralediga och ville ha lite exempelstickningar. (Nä, det låter trevligt men jag behöver inte lära mig att sticka.) Utflykten gick nära nog fantastiskt bra. Ruben sov från strax innan vi gick hemifrån tills vi hade hunnit avverka Tygverket, där jag köpte frotté för att göra ett badlakan med huva till honom. Sen satte vi oss på ett café och väntade in Tove, och jag passade på att amma. Därefter var Ruben vaken och trevlig i nästan en timme! Det är helt fantastiskt att ha en bebis som inte kräver åtgärd hela tiden, utan kan tycka att tak (gärna med lampor) är tillräckligt underhållande för att tittas på i en kvart. Jag satt med benen utsträckta på en bänk, och han låg raklång i mitt knä och tittade sig omkring.
När han var less var han dock riktigt less, och jag bestämde mig för att vänta med eftermiddagskaffe tills vi kom hem. När jag la ner Rubis i vagnen somnade han direkt, och så åkte vi hem. I vanlig ordning var han nöjd fram tills ett par hundra meter hemifrån, och det hjälper inte att förklara exakt hur nära hemma vi är. Undrar om grannarna tror att vi har en ständigt missnöjd bebis, för varje gång jag kommer hem har jag en gallskrikande klimp i vagnen. När jag rullade in vagnen i hallen verkade han känna igen sig, för då blev han tyst och tittade förvånat på halltaket (han måste vara expert på innertak vid det här laget).
Väl hemma blev det blöjbyte (och ett konstaterande att om man tänker vänta till hemkomst med att byta bajsblöja bör man utrusta sig med skärbrännare. Fasen vad det sitter efter att blöjan absorberat all vätska!) och amning. När amningen var avklarad såg jag fram emot det där kaffet jag hade lovat mig själv, och vi gick ner i köket. Jag hade Ruben upprätt i famnen, och plötsligt började han låta lite konstigt. Han svalde och svalde (ett tecken jag borde känt igen från mig själv) och plötsligt kom hela middagen uppkastad på oss båda. Jag som var så nöjd över att jag under utflykten bara fått en liten fläck på den rena amningströjan - nu var det tack och adjö för såväl tröja som kofta och kjol, för att inte tala om Rubens kläder. Ingen kan kalla tillvaron hemma med bebis för händelselös i alla fall....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar