men inte samtidigt förstås.
I söndags låg han på mage på en filt på golvet, och helt plötsligt rullade han över på rygg. Jag hojtade "Men Ruben!" och Peter kom springande från övervåningen, men någon repris på bedriften har vi inte sett än. Men det var en riktig vändning, inte en fuskvändning som han gjort tidigare (när han har råkat ligga på en leksak som fått honom att välta)!
Idag köpte jag majskrokar för första gången, och såg fram emot all uppskattning från Ruben de skulle rendera. Han var först mer intresserad av sin högerfot, och sen när han smakat på majskroken gav han ifrån sig sitt vanliga avmätta "khah!" med en min som inte innehöll något annat än ren avsmak. Jag trugade en stund ändå, och smakade själv för att visa hur gott det var, och när Peter kom hem och testade igen så gick det faktiskt bättre. De har dock en fantastisk vidhäftningsförmåga när de väl blivit blöta, så efter en stund hade han en bit majskrok på varje ärm där han låg och sprattlade på golvet.
Ren succé får man dock räkna middagen till, då Rub fick smaka morotspuré för första gången. Inte ett enda äcklat "khah!", och när skeden närmade sig munnen gapade han efter den! Allt rann förstås ut ur munnen igen, men vilka framsteg!
tisdag 20 december 2011
torsdag 15 december 2011
Tippar över
Idag överraskade Ruben med ett nytt trick! Medan jag stod och lagade mat låg Ruben i babygymet på golvet och vevade med armar och ben. När jag vände mig om för att hämta vitlök i kylskåpet låg han plötsligt med ryggen mot mig, på sidan. Jag blev otroligt paff och hojtade till, och då rullade han tillbaka på rygg. "Vad gjorde du?!" frågade jag. "Gör det igen!", och det gjorde han. Upp med båda fötterna i luften, och tippa över till sidan. Jag fann mig snabbt och rusade efter kameran:
Bland hans andra färdigheter nuförtiden märks att han greppar saker med båda händerna (och gapar stort långt innan sakerna når munnen), och den här foten som åker upp i luften emellanåt gör så även i sömnen. Väldigt sött!
tisdag 13 december 2011
Höger fot
Vi sjunger "Fader Abraham" och stannar vid "höger fot, höger fot, höger fot", och då svarar Ruben såhär:
fredag 9 december 2011
Fyra månader
Igår blev Ruben fyra månader. Vi firade genom att gå till BVC och väga och mäta honom: 9035 gram och 68,2 cm. Fyra standardavvikelser från normalkurvan, och han väger som en genomsnittlig åttamånadersbebis.
På utvecklingsfronten är det väl mer som det ska: han är stadig i nacken, allt duktigare på att greppa och hålla saker, har fått syn på fötterna ett par gånger och blivit förtjust i bebisen i spegeln - se filmen nedan. Han har fått smaka potatis igen, och bortsett från att den dreglades ut hela tiden så gick det bra. Smaken verkar det inte vara nåt fel på.
Nattningen är fortfarande en kamp, men vi ska testa att inte ligga kvar bredvid honom, utan gå därifrån och låta honom somna själv. Det funkade igår, när Peter var borta, så vi får se om det var en engångsföreteelse eller om det faktiskt är så att vår närvaro stört hans insomning i fyra månaders tid...
Nattningen är fortfarande en kamp, men vi ska testa att inte ligga kvar bredvid honom, utan gå därifrån och låta honom somna själv. Det funkade igår, när Peter var borta, så vi får se om det var en engångsföreteelse eller om det faktiskt är så att vår närvaro stört hans insomning i fyra månaders tid...
fredag 2 december 2011
Hemma igen!
Ruben och jag har varit i Bjännberg hos Rubens mormor i en vecka, medan Peter haft körrep vareviga kväll och inte varit så mycket att ha i familjeväg. Nu är vi hemma igen, och gläds åt små saker som mobiltäckning och gångvägar.
Veckan har varit väldigt lugn, eftersom vi varit ensamma i ett hus i skogen på dagarna, men Ruben har utvecklats en himla massa - han håller huvudet stadigt, inte minst när han ligger på mage, och han har dessutom fattat att armarna är rätt bra att ha framför sig och inte utsträckta bakåt kamikaze-style.
Han håller eventuellt på att få en tand (därom tvista min mor och jag), en nedre hörntand, och han har smakat potatis för första gången! Jag tror den hamnade lite långt bak på tungan, för han kräktes raskt upp halva senaste amningen, men nästa klutt gick bättre. Både grimaser och leenden! Han blir allt lättare att lägga på dagarna, och nu räcker det med att lägga honom på sidan i vagnen och klämma ner snuttisen, så somnar han utan varken gnäll eller vaggning av vagnen. Kvällarna är fortfarande ett kapitel för sig, men eftersom vi idag gick upp vid fem så hoppas jag att sömnunderskottet ska göra att han somnar snabbt och snällt och att jag får se Idol i lugn och ro med bara så mycket fördröjning att jag kan spola förbi reklamen.
Och så har han ju flugit! Jag höll på att smälla av av nervositet i torsdags, när vi skulle åka upp, men himmel vad onödigt det var. Han var så otroligt cool! Han bara satt och glodde i en timme. OK, han gnällde lite när han skulle somna, så jag fick ställa mig upp i gången och vyssja honom en liten stund, men det räknas inte. Supercool kille! (På hemvägen var han så cool att han bajsade ner sig helt och hållet. Inne på den minimala toaletten hade jag ett avancerat pyssel i att få barnet - inklusive händer och fötter - rent utan att smutsa ner omkring oss. Jag misslyckades och kan nu lägga "att torka bajs från väggar och tak på flygplanstoalett" till meritlistan.)
Veckan har varit väldigt lugn, eftersom vi varit ensamma i ett hus i skogen på dagarna, men Ruben har utvecklats en himla massa - han håller huvudet stadigt, inte minst när han ligger på mage, och han har dessutom fattat att armarna är rätt bra att ha framför sig och inte utsträckta bakåt kamikaze-style.
Han håller eventuellt på att få en tand (därom tvista min mor och jag), en nedre hörntand, och han har smakat potatis för första gången! Jag tror den hamnade lite långt bak på tungan, för han kräktes raskt upp halva senaste amningen, men nästa klutt gick bättre. Både grimaser och leenden! Han blir allt lättare att lägga på dagarna, och nu räcker det med att lägga honom på sidan i vagnen och klämma ner snuttisen, så somnar han utan varken gnäll eller vaggning av vagnen. Kvällarna är fortfarande ett kapitel för sig, men eftersom vi idag gick upp vid fem så hoppas jag att sömnunderskottet ska göra att han somnar snabbt och snällt och att jag får se Idol i lugn och ro med bara så mycket fördröjning att jag kan spola förbi reklamen.
Och så har han ju flugit! Jag höll på att smälla av av nervositet i torsdags, när vi skulle åka upp, men himmel vad onödigt det var. Han var så otroligt cool! Han bara satt och glodde i en timme. OK, han gnällde lite när han skulle somna, så jag fick ställa mig upp i gången och vyssja honom en liten stund, men det räknas inte. Supercool kille! (På hemvägen var han så cool att han bajsade ner sig helt och hållet. Inne på den minimala toaletten hade jag ett avancerat pyssel i att få barnet - inklusive händer och fötter - rent utan att smutsa ner omkring oss. Jag misslyckades och kan nu lägga "att torka bajs från väggar och tak på flygplanstoalett" till meritlistan.)
(notera det söta lilla bebisbältet som man fäster i vuxenbältet)
Sen har han börjat gripa efter saker ordentligt, så man får flytta grejor man inte vill att han ska ta tag i, t ex på skötbordet. Amningsbehån brukar få sig en omgång när det är matdags, då han ligger och drar i bandet och släpper det med en snärt. Och ibland sträcker han ut handen och borrar in naglarna runt min mun. Gulligt värre...
torsdag 24 november 2011
Veckans blocketfynd
Igår åkte vi ut i det absoluta mörker som är Vallentuna kommun och hamnade i Brottby, där vi betalade 200:- för en väldigt fin barnstol som tydligen kan transformeras till ett ritbord om man så önskar. Jag kom nämligen på häromdan att barnet ju inte behöver kunna sitta själv utan stöd för att kunna sitta i barnstol, och efter att ha sett vad nya stolar kostar vände jag mig till Blocket som, som man säger på Idol, levererade.
Resultatet är vingligt men glatt:
Resultatet är vingligt men glatt:
tisdag 22 november 2011
lördag 19 november 2011
Hänt i veckan
Vi har haft en ganska fin vecka, förutom i torsdags då jag höll på att deppa ihop efter en lång dag med gnällig bebis och inför en helg då Peter hade tänkt vara borta både fredag kväll och hela lördagen med kväll. Jag var den tråkiga och satte p för lördagens kvällsaktivitet, så nu väntar vi otåligt på att han ska komma hem från den oändliga biljettförsäljningen till OD:s Caprice i Uppsala.
Igår fick jag därmed natta Ruben själv, och det är ju det absolut jobbigaste med hela bebisgrejen. Det blev rätt sent och det tog tid, men det gick faktiskt helt utan gråt! Först satt vi lite i soffan och mös, sen när han började gnälla så tog jag honom i famnen och la mig i sängen, fortfarande med honom på armen, och så låg vi så i nästan en timme. Vid kvällsnattningen tar det väldigt lång tid för honom att komma in i djupsömn, till skillnad från på dagarna, och varannan minut börjar han gnälla och böka. Då får man krama åt lite hårdare och låtsas byta ställning, då lugnar han ner sig. Efter femtio minuter vågade jag mig på att lägga honom på mage, och när han inte vaknade av det kände jag hoppet om chokladglass och Idol innan läggdags återvända. Sen är det ju märkligt, för efter en timme i soffan börjar jag ändå längta efter att få gå och lägga mig bredvid lilla sötkorven igen...
Veckans största händelse är dock att Ruben blivit storkusin! Natten mot torsdag föddes Lisas och Johans lilla tösabit, och med lite tur får vi åka och träffa dem imorrn. Som vi har väntat! Arton dagar efter beräknad förlossning - jag som höll på att dö av både leda och misströstan efter en vecka... Strongt jobbat av Lisa!
Bland de lite mindre händelserna märks att han börjat jollra lite igen, efter att ha varit ganska tyst i ett par veckor. Igår hade vi skitkul i soffan, när jag sa bidibidibidibidi och killade honom lite här och där, och han skrattade så han kiknade och jag skrattade och grät samtidigt eftersom han är så fin så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och igår när vi var ute och rände i affärer började han att ropa "hai!" (ungefär) varje gång jag stoppade in nappen åt honom. Det lät som att han tyckte att jag inte var snabb nog. Och så är han väldigt vass på att lyfta huvudet nu, och om man hjälper honom med greppet kan han hålla i leksaker och vifta okontrollerat med dem i några sekunder innan han tappar dem igen. Stora karln!
Igår fick jag därmed natta Ruben själv, och det är ju det absolut jobbigaste med hela bebisgrejen. Det blev rätt sent och det tog tid, men det gick faktiskt helt utan gråt! Först satt vi lite i soffan och mös, sen när han började gnälla så tog jag honom i famnen och la mig i sängen, fortfarande med honom på armen, och så låg vi så i nästan en timme. Vid kvällsnattningen tar det väldigt lång tid för honom att komma in i djupsömn, till skillnad från på dagarna, och varannan minut börjar han gnälla och böka. Då får man krama åt lite hårdare och låtsas byta ställning, då lugnar han ner sig. Efter femtio minuter vågade jag mig på att lägga honom på mage, och när han inte vaknade av det kände jag hoppet om chokladglass och Idol innan läggdags återvända. Sen är det ju märkligt, för efter en timme i soffan börjar jag ändå längta efter att få gå och lägga mig bredvid lilla sötkorven igen...
Veckans största händelse är dock att Ruben blivit storkusin! Natten mot torsdag föddes Lisas och Johans lilla tösabit, och med lite tur får vi åka och träffa dem imorrn. Som vi har väntat! Arton dagar efter beräknad förlossning - jag som höll på att dö av både leda och misströstan efter en vecka... Strongt jobbat av Lisa!
Bland de lite mindre händelserna märks att han börjat jollra lite igen, efter att ha varit ganska tyst i ett par veckor. Igår hade vi skitkul i soffan, när jag sa bidibidibidibidi och killade honom lite här och där, och han skrattade så han kiknade och jag skrattade och grät samtidigt eftersom han är så fin så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och igår när vi var ute och rände i affärer började han att ropa "hai!" (ungefär) varje gång jag stoppade in nappen åt honom. Det lät som att han tyckte att jag inte var snabb nog. Och så är han väldigt vass på att lyfta huvudet nu, och om man hjälper honom med greppet kan han hålla i leksaker och vifta okontrollerat med dem i några sekunder innan han tappar dem igen. Stora karln!
onsdag 16 november 2011
måndag 14 november 2011
14 veckor
Jag tror att Ruben har blivit 14 veckor idag, men nu går det så fort att jag nästan inte håller räkningen. Stor är han i alla fall - han har till och med luggat mig för första gången (och andra och tredje också, för den delen)! Så greppandet börjar ta fart. Igår lyckades han ta tag i snuttisen och föra den till munnen - jag nästan grät av förtjusning.
Idag sov vi länge (det vill säga att jag sover så länge Ruben sover), och sen hade vi ett par supertrevliga timmar innan det var dags för tupplur. Efter tuppluren har han varit rätt kinkig, men under kontroll så länge jag bär honom i sele. Tur att det finns universallösningar. Amning och bärsele.
Dagens (och veckans och förmodligen månadens) viktigaste händelse har dock varit att föreståndaren från förskolan Furan, som Ruben står i kö hos och som Ruben och jag hälsade på i förra veckan, ringde och sa att de har en plats kvar till hösten, som är vår om vi vill. Himmel vad vi vill! Det ligger tvåhundra meter hemifrån, och det är ett föräldrakooperativ med fyra förskollärare och tjugo barn. Ett riktigt drömdagis! Vi har varit bekymrade över hur svårt det är att få plats där, i och med att det är så litet så blir det ju inte så många platser lediga varje år heller, men föreståndaren sa att hon prioriterar barn som inte har angett några andrahandsalternativ, och med andra ord väldigt gärna vill till just dem. Och det vill vi ju!
Idag sov vi länge (det vill säga att jag sover så länge Ruben sover), och sen hade vi ett par supertrevliga timmar innan det var dags för tupplur. Efter tuppluren har han varit rätt kinkig, men under kontroll så länge jag bär honom i sele. Tur att det finns universallösningar. Amning och bärsele.
Dagens (och veckans och förmodligen månadens) viktigaste händelse har dock varit att föreståndaren från förskolan Furan, som Ruben står i kö hos och som Ruben och jag hälsade på i förra veckan, ringde och sa att de har en plats kvar till hösten, som är vår om vi vill. Himmel vad vi vill! Det ligger tvåhundra meter hemifrån, och det är ett föräldrakooperativ med fyra förskollärare och tjugo barn. Ett riktigt drömdagis! Vi har varit bekymrade över hur svårt det är att få plats där, i och med att det är så litet så blir det ju inte så många platser lediga varje år heller, men föreståndaren sa att hon prioriterar barn som inte har angett några andrahandsalternativ, och med andra ord väldigt gärna vill till just dem. Och det vill vi ju!
onsdag 9 november 2011
tisdag 8 november 2011
Tre månader
Idag fyller Ruben tre månader - stora karln! Förutom att slå på saker med flit har han nu lärt sig att greppa saker - eller lärt och lärt, det har hänt flera gånger. Problem uppstår när han får tag på något jag viftar med framför honom, eftersom jag släpper när han tar tag. När hans arm åker iväg okontrollerat försvinner också den fina skallran ur synfältet, och så var det slut på det roliga.
I helgen var vi i Ludvika, hos Rubens farmor och farfar. Det var Rubens längsta bilutflykt hittills, och det gick oerhört bra på ditvägen och ganska bra på hemvägen. I söndags eftermiddag fick vi stanna och tröstamma i Bålsta för att ta oss hem på någorlunda gott humör. Det är inte klokt hur snabbt den ungen kan jobba upp en svettblank panna när han skriker! Helgen var mysig, och kusinerna Malin, Vera och Ellen var där med sina föräldrar. Jag tror att Ruben (och kanske också hans mamma) är rätt ovan vid att ha stojiga barn omkring sig, så måndagen inleddes med en sovmorgon som hette duga (och avslutades med en två timmar lång skrikfest, men det är en annan historia...). På fredag kommer farmor och farfar hit till Vallentuna, och då ska Ruben få en kväll på tre man hand med dem, medan vi föräldrar åker på cocktailfest i Uppsala. Jag vet inte vem som bävar mest inför detta, särskilt efter gårkvällens nattningsfiasko (när jag kom hem kl nio satt Peter i köket med Ruben i famnen, två timmar efter läggningsdags!), men Eva verkar ha nerver av stål när det gäller barn, så det kommer nog att gå bra.
I helgen var vi i Ludvika, hos Rubens farmor och farfar. Det var Rubens längsta bilutflykt hittills, och det gick oerhört bra på ditvägen och ganska bra på hemvägen. I söndags eftermiddag fick vi stanna och tröstamma i Bålsta för att ta oss hem på någorlunda gott humör. Det är inte klokt hur snabbt den ungen kan jobba upp en svettblank panna när han skriker! Helgen var mysig, och kusinerna Malin, Vera och Ellen var där med sina föräldrar. Jag tror att Ruben (och kanske också hans mamma) är rätt ovan vid att ha stojiga barn omkring sig, så måndagen inleddes med en sovmorgon som hette duga (och avslutades med en två timmar lång skrikfest, men det är en annan historia...). På fredag kommer farmor och farfar hit till Vallentuna, och då ska Ruben få en kväll på tre man hand med dem, medan vi föräldrar åker på cocktailfest i Uppsala. Jag vet inte vem som bävar mest inför detta, särskilt efter gårkvällens nattningsfiasko (när jag kom hem kl nio satt Peter i köket med Ruben i famnen, två timmar efter läggningsdags!), men Eva verkar ha nerver av stål när det gäller barn, så det kommer nog att gå bra.
söndag 6 november 2011
onsdag 2 november 2011
tisdag 1 november 2011
Atleten
Idag var vi på BVC - 8190 gram, 66 cm lång och 44 cm runt huvudet. Han gjorde ingen repris på gårdagens bravader, men Majlis lät sig ändå imponeras av hans små vingliga huvudlyft. Dagens stora happening kom istället när vi kom hem och jag la honom i babygymmet, för då gjorde han såhär:
Jag kan bara tolka det som medvetna slag mot den prickiga figuren - han har spanat på den länge. Nu låg han i en halvtimma och levererade både hot och slag mot den prickiga stackaren. När Ruben är på det humöret vill man inte träffa honom i en mörk gränd, det är en sak som är säker.
måndag 31 oktober 2011
Tolv veckor
Förkylningen har nästan gett med sig nu, sånär som på några snorkråkor. Imorrn ska vi till BVC för att visa att han kan lyfta huvudet när han ligger på mage. Han överraskade stort idag när Peter skulle träna huvudlyftandet - se filmen! Jag hade tänkt skryta för Peter med att Ruben hade dragit sig upp från bakåtlutad i mitt knä till framåtlutad idag, men när jag kom hem från träningen visade Peter denna film och jag insåg att Ruben hade sparat på krafterna under dagen.
Det jag däremot kan berätta att han när han satt i mitt knä fick syn på den knallröda mudden på sina byxor. Han såg ut att tycka att den var väldigt fin, för han blev oerhört koncentrerad och jobbade med hela kroppen på helspänn för att försöka komma åt den, men icke. Det slutade med ett vrål.
tisdag 25 oktober 2011
Snor
De senaste dagarna har han varit lite snorig, om än i varierande mängder. Denna kväll lite mer. Peter är på kören och efter att jag nattat honom rätt framgångsrikt vaknade han igen och det lät som att han hade gröt i näsan. Förutseende som jag är hade jag värmt en pipett med koksalt i behån, så det var bara att vända på pojken, be om ursäkt i förväg och hälla på. Det hade lika gärna kunnat vara syra. Gråt och vrål, tårar som sprutar och snor som liksom skvätter runt i rummet. Men efter en minut var det mycket bättre, så det var värt det. Men hur ska man få honom att förstå att när man dragit in snoret ska man svälja, inte blåsa ut eländet igen?
Idag var vi inne i stan och träffade Alida och hennes lilla Matilda, sex veckor. Nu vägde hon ett par hekto mer än vad Ruben gjorde vid födseln, så det var roligt att se hur liten han var. Nu är han ju en stor kille! Sent om sider har jag också insett hur bebiskläder ska sitta, dvs inte som korvskinn, och att han således har storlek 68 och inte 62.
Idag var vi inne i stan och träffade Alida och hennes lilla Matilda, sex veckor. Nu vägde hon ett par hekto mer än vad Ruben gjorde vid födseln, så det var roligt att se hur liten han var. Nu är han ju en stor kille! Sent om sider har jag också insett hur bebiskläder ska sitta, dvs inte som korvskinn, och att han således har storlek 68 och inte 62.
lördag 22 oktober 2011
Framsteg
Den här veckan har han börjat suga på sin vänsterhand, och snacka mycket mer. Inte bara hans tidigare sweet talk efter amningen, utan också långa irriterade haranger. De slutar inte med gråt, som det låter som att de ska göra, utan han bara snackar kraftfullt om något som tydligen stör honom. Väldigt gulligt! Han ler också mycket mer - tidigare har det mest varit som svar på våra ganska breda stirriga leenden, men nu kan han le bara han får syn på en, medan man själv tittar efter något annat. Och igår hade han något bus för sig när vi var ute och gick, genom att spotta ut nappen hela tiden, och sen le stora charmleendet varje gång jag böjde mig ner för att stoppa in den igen.
Om han är ledsen och inte vill sova kan man lägga kinden emot hans huvud, så blir han lugn och tvärsomnar. Funkar både i sängen och i vagnen.
tisdag 18 oktober 2011
Tio veckor
Jag inbillar mig att nattningarna går bättre nu, efter en veckas försök med lite ordentligare rutiner. Peter påpekade igår att gårkvällens nattning ändå tog en timme och en kvart, men mitt intryck från andra delar av huset är att det nog är mindre skrik och gråt, även om nappinputtandet kanske tar desto längre tid. Spjälsängsförsöken övergavs ganska snabbt, eftersom han somnar bättre av att vara nära, och nu somnar han på mage på ett fårskinn mitt i vår säng med Peter liggande intill. Magläge känns ju sådär, men han har ju i alla fall napp. Nu försökte jag få honom att sova i vagnen, men han sov så himla ytligt att han vaknade av att jag reste mig från köksstolen, så nu har jag lagt honom på mage även där. Hoppas som vanligt att han inte dör på kuppen.
Igår skulle vi träna lite på att lyfta huvudet, eftersom vi ska visa upp det för Majlis i nästa vecka, och jag var en duktig mamma och plockade fram filmkameran innan det var dags för träning. Jag riggade kameran på en ask på bordet, slängde upp bebisen och tryckte sen igång kameran. När jag tittade tillbaka på Ruben låg han där med huvudet högt. Jag bara vrålade: "Men du kan ju!" Jag får väl villigt erkänna att det inte varade så länge, och att efterföljande försök blev lägre och lägre tills han låg där och slickade på filten och började gnälla, men ändå! Stolt och överraskad mamma.
Igår var också premiär för min träning - bodypump på Gym & Sim. Jag hade tänkt dra på det så länge som möjligt - duscha länge, torka håret och smörja in mig ordentligt, men vid bänkpressmomentet tog ena bröstet emot och i duschen märkte jag att det var stenhårt, så det var bara att åka hem och pumpa. Nästa vecka kommer jag nog att göra det innan träningen... Men det var skönt att komma iväg lite. Förr om åren gick jag på skivstångspass på Friskis inne i stan, så bodypump kändes inte som någon nyhet. Däremot måste jag säga att musiken på Friskis var bättre, där varje instruktör själv satte ihop låtlistan, istället för det internationella konceptet med bedrövligt ointressant och monoton aerobicsdisco. Jag trodde aldrig att jag skulle längta tillbaka till den 60-årige finlandssvenske skivstångsfarbrorns Tommy Körberg-blandning, men så är det.
Idag ska vi, efter förmiddagslur och lunchamning, knata bort till centrum och köpa nånting åt hans gräsliga skorv. Han ser ut som afrikansk torka i hårbotten. Och häromdan skulle jag pilla ut lite ludd ur hans hand, och märkte då att den var lika äcklig som alla andra veck på hans kropp - fuktig, lite kletig och navelstinkande. Rygg, mage och fotsulor verkar vara det enda på hans kropp som är slätt nog att inte lukta urk.
Igår skulle vi träna lite på att lyfta huvudet, eftersom vi ska visa upp det för Majlis i nästa vecka, och jag var en duktig mamma och plockade fram filmkameran innan det var dags för träning. Jag riggade kameran på en ask på bordet, slängde upp bebisen och tryckte sen igång kameran. När jag tittade tillbaka på Ruben låg han där med huvudet högt. Jag bara vrålade: "Men du kan ju!" Jag får väl villigt erkänna att det inte varade så länge, och att efterföljande försök blev lägre och lägre tills han låg där och slickade på filten och började gnälla, men ändå! Stolt och överraskad mamma.
Igår var också premiär för min träning - bodypump på Gym & Sim. Jag hade tänkt dra på det så länge som möjligt - duscha länge, torka håret och smörja in mig ordentligt, men vid bänkpressmomentet tog ena bröstet emot och i duschen märkte jag att det var stenhårt, så det var bara att åka hem och pumpa. Nästa vecka kommer jag nog att göra det innan träningen... Men det var skönt att komma iväg lite. Förr om åren gick jag på skivstångspass på Friskis inne i stan, så bodypump kändes inte som någon nyhet. Däremot måste jag säga att musiken på Friskis var bättre, där varje instruktör själv satte ihop låtlistan, istället för det internationella konceptet med bedrövligt ointressant och monoton aerobicsdisco. Jag trodde aldrig att jag skulle längta tillbaka till den 60-årige finlandssvenske skivstångsfarbrorns Tommy Körberg-blandning, men så är det.
Idag ska vi, efter förmiddagslur och lunchamning, knata bort till centrum och köpa nånting åt hans gräsliga skorv. Han ser ut som afrikansk torka i hårbotten. Och häromdan skulle jag pilla ut lite ludd ur hans hand, och märkte då att den var lika äcklig som alla andra veck på hans kropp - fuktig, lite kletig och navelstinkande. Rygg, mage och fotsulor verkar vara det enda på hans kropp som är slätt nog att inte lukta urk.
torsdag 13 oktober 2011
tisdag 11 oktober 2011
Nya rutiner
Ikväll ska den nya kvällsrutinen sjösättas, med hopp om lugnare kvällar med mer vuxentid och mindre skriktid. Felet jag tror vi har gjort hittills är att vi har lagt honom för sent, då han är övertrött och hysterisk. Den nya ordningen är att badet ska badas halv sju, istället för åtta som vi haft hittills, och därefter blir det pyjamas, sång och gonatt i spjälsängen. Peter har kör ikväll, så jag har all tid i världen att ränna mellan soffan och sovrummet för att pilla in nappen och trösta...
Det känns ju rätt självklart, såhär lite i efterhand, att det är övertrötthet som gjort skrikkvällarna. Jag önskar verkligen att BVC-Majlis hade varit lite mer handfast när vi pratade kvällsrutiner och inte bara sagt att det löser sig och att det inte finns rätt eller fel, vi föräldrar vet bäst vad som funkar för vårt barn. Hade vi vetat det hade vi ju inte frågat.
Det känns ju rätt självklart, såhär lite i efterhand, att det är övertrötthet som gjort skrikkvällarna. Jag önskar verkligen att BVC-Majlis hade varit lite mer handfast när vi pratade kvällsrutiner och inte bara sagt att det löser sig och att det inte finns rätt eller fel, vi föräldrar vet bäst vad som funkar för vårt barn. Hade vi vetat det hade vi ju inte frågat.
måndag 10 oktober 2011
Har det vänt?
Både igår och idag har han sovit riktiga sovpass på minst 45 minuter, och inte de evinnerliga tvåminuterslurarna som vi dragits med de senaste två veckorna, då han har somnat lätt men vaknat ännu lättare. Vi ska försöka få in nån form av kvällsrutin nu, och gärna med spjälsängen (som fått flytta tillbaka in i sovrummet), men gårkvällen kan nog inte räknas som en framgång. Även om han somnade två gånger i sängen (och tekniskt sett i min famn bredvid sängen) vaknade han båda gångerna, och den andra gången fick Peter ta över nattandet och då körde han sin mer brutala "scream and let scream"-metod, så då var det bara att amma till sömns sen för att få slut på det.
Idag bajsade han från skuldrorna till vaderna. Han måste ha en extra stjärt nånstans, för annars fattar jag inte hur han kan få sån spridning på eländet. Inte ens strumporna klarade sig.
Idag bajsade han från skuldrorna till vaderna. Han måste ha en extra stjärt nånstans, för annars fattar jag inte hur han kan få sån spridning på eländet. Inte ens strumporna klarade sig.
tisdag 27 september 2011
Livet före och efter nappen
Rubens mormor var här i helgen, när Peter var i London för att sjunga Kullervo med OD. Hon kom dock på fredagkvällen, och Peter åkte först på lördagen, så han åkte och hämtade henne på Arlanda. Jag hade bett om att han skulle ta Ruben med sig i bilen, mest för att jag skulle få en knapp timme ensam hemma med matlagningen - ljuvliga saker! Peter var motvillig, och frågade när Ruben skulle bli hungrig nästa gång, och jag sa att det skulle bli lagom när de kom hem.
Tjugo minuter efter avfärd messade Peter att det var stopp på E4:an efter en olycka, och när han ringde en stund senare hörde jag inte vad han sa för Ruben skrek så i bakgrunden. Han gör ju oftast det i bilen, men jag hann ju bli orolig att de inte skulle hinna hem innan han blev hungrig (och googlade på hur länge barn kan vara utan mat och tänkte att han skulle hinna med en kort svält som skulle göra honom sen i utvecklingen).
När de väl kom hem, strax efter amningsdax, var Ruben genomsvettig efter ett duktigt skrikpass, och jag slet upp honom ur babyskyddet för att amma. Väl i soffan var han däremot helt stilla, låg med bröstvårtan i mungipan och såg sig oberört omkring. Mormor utbrast: "Men han är ju inte hungrig", trots att det var mer än de vanliga två timmarna sen han åt. Väldigt förvirrande, men det blev inget ammat då.
På lördagförmiddagen blev det en strulig amning, där han gråter och gnäller med bröstet i munnen, och mormor sa återigen att hon inte trodde att han var hungrig utan bara vill suga. Vi har ju haft lite svårt att lista ut varför det blir sådär ibland, särskilt på kvällen, att han ammar glupskt men verkar svälja luft så han får magknip, och sen skriker som en galning. Mormors teori om sugbehov var så god som någon. Hela lördagen (utom när vi var på Skansen) gick hon och trugade honom med de nappar vi hade hemma, och som han utom i undantagsfall ratat och aldrig fattat vad han ska göra med, utan resultat. Jag mindes dock att Peters kompis Anna sagt att silikonnappar är hårdare än latexnappar, och därför kan vara knepigare för små barn att ta, så på söndagen åkte jag och köpte latexnappar. Efter sterilisering lirkade jag in en i munnen på Ruben och det sa bara schlopp så sög han på den. Sen låg han i fyrtio minuter, lugn och nöjd, och sög på nappen. Efter det åkte vi och hämtade en kompis vid tåget, Ruben vaken i bilen men knäpptyst med nappen i munnen.
Plötsligt behövde jag bara amma var fjärde timme, jämfört med varannan tidigare. Och han somnar var som helst, utan knot, bara nappen är med - till och med i famnen! Nu kan vi t ex ha honom mellan oss i sängen, och helt enkelt ta med honom och lägga honom i sängen när vi går och lägger oss, istället för att ägna trekvart åt att köra vagnen över tröskeln med osäkert resultat. Han verkar mycket lugnare och mer harmonisk än tidigare, och när det är dags för förmiddagslur lägger jag honom på rygg i vagnen och pluttar i nappen, och så ligger han där tills han sover. Man får stoppa tillbaka nappen några gånger, men när han väl somnat ramlar den ut utan att det bekommer honom, och förut somnade han bara om han låg på mage.
Det är en helt ny bebis, och en helt ny tillvaro!
Tjugo minuter efter avfärd messade Peter att det var stopp på E4:an efter en olycka, och när han ringde en stund senare hörde jag inte vad han sa för Ruben skrek så i bakgrunden. Han gör ju oftast det i bilen, men jag hann ju bli orolig att de inte skulle hinna hem innan han blev hungrig (och googlade på hur länge barn kan vara utan mat och tänkte att han skulle hinna med en kort svält som skulle göra honom sen i utvecklingen).
När de väl kom hem, strax efter amningsdax, var Ruben genomsvettig efter ett duktigt skrikpass, och jag slet upp honom ur babyskyddet för att amma. Väl i soffan var han däremot helt stilla, låg med bröstvårtan i mungipan och såg sig oberört omkring. Mormor utbrast: "Men han är ju inte hungrig", trots att det var mer än de vanliga två timmarna sen han åt. Väldigt förvirrande, men det blev inget ammat då.
På lördagförmiddagen blev det en strulig amning, där han gråter och gnäller med bröstet i munnen, och mormor sa återigen att hon inte trodde att han var hungrig utan bara vill suga. Vi har ju haft lite svårt att lista ut varför det blir sådär ibland, särskilt på kvällen, att han ammar glupskt men verkar svälja luft så han får magknip, och sen skriker som en galning. Mormors teori om sugbehov var så god som någon. Hela lördagen (utom när vi var på Skansen) gick hon och trugade honom med de nappar vi hade hemma, och som han utom i undantagsfall ratat och aldrig fattat vad han ska göra med, utan resultat. Jag mindes dock att Peters kompis Anna sagt att silikonnappar är hårdare än latexnappar, och därför kan vara knepigare för små barn att ta, så på söndagen åkte jag och köpte latexnappar. Efter sterilisering lirkade jag in en i munnen på Ruben och det sa bara schlopp så sög han på den. Sen låg han i fyrtio minuter, lugn och nöjd, och sög på nappen. Efter det åkte vi och hämtade en kompis vid tåget, Ruben vaken i bilen men knäpptyst med nappen i munnen.
Plötsligt behövde jag bara amma var fjärde timme, jämfört med varannan tidigare. Och han somnar var som helst, utan knot, bara nappen är med - till och med i famnen! Nu kan vi t ex ha honom mellan oss i sängen, och helt enkelt ta med honom och lägga honom i sängen när vi går och lägger oss, istället för att ägna trekvart åt att köra vagnen över tröskeln med osäkert resultat. Han verkar mycket lugnare och mer harmonisk än tidigare, och när det är dags för förmiddagslur lägger jag honom på rygg i vagnen och pluttar i nappen, och så ligger han där tills han sover. Man får stoppa tillbaka nappen några gånger, men när han väl somnat ramlar den ut utan att det bekommer honom, och förut somnade han bara om han låg på mage.
Det är en helt ny bebis, och en helt ny tillvaro!
tisdag 20 september 2011
Pruttar på tvären
Jag hoppades på sovmorgon, men Rubens pruttar ville annorlunda. Vaknade i ottan av en gnällande unge som snart var skrikande. Upp och byta blöja, försöka klämma lite på magen men utan resultat. Tillbaka i sängen, snabbamning för att sova och en timma senare var det samma visa igen. Och en timma senare igen, men då slutade det med en rejält knakelibrak i brallan, och sen var allt bra igen. Utom sömnigheten. Jag försökte locka med att vi skulle sova hela dan, men Ruben köpte inte det, så det var bara att gå upp. En halvtimma senare sov han snällt i vagnen, medan mamma sitter och slösurfar bort förmiddagen och tänker på den tid då bara det dåliga samvetet tvingade upp henne ur sängen. Håhåjaja. En snabb tandborstning nu, sen ska det sys huvbadlakan av gårdagens frottéinköp!
måndag 19 september 2011
Om utvecklingssprång
I lördags var vi hemma hos några vänner till Peter. De har en liten fyramånaders, och på besök var en annan familj med en liten kille som är knappt två veckor äldre än Ruben. Båda familjerna har dock ett respektive två äldre barn, så vi var rookiesarna på banan. De frågade hur det gick med Ruben, och jag svarade att det går fint, han är väldigt snäll (även om jag funderar på om inte "enkel" är en mer korrekt benämning, för han är duktig på att säga ifrån om något inte passar), förutom att han har varit lite kinkig med kvällsamningen på sistone; hetsat, svalt mycket luft och fått väldigt ont i magen med skrik och gråt som följd. Även nattningen har varit lite stökig senaste veckan. "Åh, det är ett utvecklingssprång!" ropade båda mammorna, och jag insåg att jag inte gjort läxan ordentligt. Jag var ju tidigare på jakt efter "Växa och upptäcka världen", pocketboken som är slut hos förlaget och som går för 500:- på Tradera och som jag därför bestämde mig för att inte köpa, men har sedan dess förträngt det här med utvecklingssprång. Nu fick jag boken kastad i knät, och kunde läsa om allt det som knasat senaste veckan, och att man ska trösta, gosa, pussa och amma bebisen under den här fasen. Jag fick också tipset att läsa på Familjelivs wiki om utvecklingssprång, så nu hoppas jag att vi inte missar nästa språng - två veckor kvar nu ungefär!
Det som ska ha hänt denna gång är att han nu gråter med tårar (och det är hemskt!), kan fokusera blicken bättre och vara vaken längre stunder, till exempel. Vi har ju redan märkt att han är mer "med", att man kan sätta honom i babysittern en stund, till exempel medan vi äter, halleluja, och att han kan sitta där i tio minuter och vara nöjd så. Möjligheten att kunna lägga honom på sängen medan man går på toa, utan att himlen verkar rasa ner över honom, gör rätt stor skillnad i vardagen. Och han är också allt duktigare på att somna i vagnen på dagarna - ibland behöver man inte ens köra vagnen över tröskeln innan han somnat!
På fredag kommer Rubens mormor hit, och då är det tre veckor sen hon såg honom sist - det ska bli roligt att höra hur hon tycker att han har förändrats!
Det som ska ha hänt denna gång är att han nu gråter med tårar (och det är hemskt!), kan fokusera blicken bättre och vara vaken längre stunder, till exempel. Vi har ju redan märkt att han är mer "med", att man kan sätta honom i babysittern en stund, till exempel medan vi äter, halleluja, och att han kan sitta där i tio minuter och vara nöjd så. Möjligheten att kunna lägga honom på sängen medan man går på toa, utan att himlen verkar rasa ner över honom, gör rätt stor skillnad i vardagen. Och han är också allt duktigare på att somna i vagnen på dagarna - ibland behöver man inte ens köra vagnen över tröskeln innan han somnat!
På fredag kommer Rubens mormor hit, och då är det tre veckor sen hon såg honom sist - det ska bli roligt att höra hur hon tycker att han har förändrats!
Första turen i tuben
Idag åkte vi både Roslagsbana och tunnelbana för första gången - anspänningen var enorm (för mig som visste vad som väntade) men det gick alldeles utmärkt. Jag skulle in till stan för att låna ut lite småstickat till Tove, som ska hålla en kurs i stickning för föräldralediga och ville ha lite exempelstickningar. (Nä, det låter trevligt men jag behöver inte lära mig att sticka.) Utflykten gick nära nog fantastiskt bra. Ruben sov från strax innan vi gick hemifrån tills vi hade hunnit avverka Tygverket, där jag köpte frotté för att göra ett badlakan med huva till honom. Sen satte vi oss på ett café och väntade in Tove, och jag passade på att amma. Därefter var Ruben vaken och trevlig i nästan en timme! Det är helt fantastiskt att ha en bebis som inte kräver åtgärd hela tiden, utan kan tycka att tak (gärna med lampor) är tillräckligt underhållande för att tittas på i en kvart. Jag satt med benen utsträckta på en bänk, och han låg raklång i mitt knä och tittade sig omkring.
När han var less var han dock riktigt less, och jag bestämde mig för att vänta med eftermiddagskaffe tills vi kom hem. När jag la ner Rubis i vagnen somnade han direkt, och så åkte vi hem. I vanlig ordning var han nöjd fram tills ett par hundra meter hemifrån, och det hjälper inte att förklara exakt hur nära hemma vi är. Undrar om grannarna tror att vi har en ständigt missnöjd bebis, för varje gång jag kommer hem har jag en gallskrikande klimp i vagnen. När jag rullade in vagnen i hallen verkade han känna igen sig, för då blev han tyst och tittade förvånat på halltaket (han måste vara expert på innertak vid det här laget).
Väl hemma blev det blöjbyte (och ett konstaterande att om man tänker vänta till hemkomst med att byta bajsblöja bör man utrusta sig med skärbrännare. Fasen vad det sitter efter att blöjan absorberat all vätska!) och amning. När amningen var avklarad såg jag fram emot det där kaffet jag hade lovat mig själv, och vi gick ner i köket. Jag hade Ruben upprätt i famnen, och plötsligt började han låta lite konstigt. Han svalde och svalde (ett tecken jag borde känt igen från mig själv) och plötsligt kom hela middagen uppkastad på oss båda. Jag som var så nöjd över att jag under utflykten bara fått en liten fläck på den rena amningströjan - nu var det tack och adjö för såväl tröja som kofta och kjol, för att inte tala om Rubens kläder. Ingen kan kalla tillvaron hemma med bebis för händelselös i alla fall....
När han var less var han dock riktigt less, och jag bestämde mig för att vänta med eftermiddagskaffe tills vi kom hem. När jag la ner Rubis i vagnen somnade han direkt, och så åkte vi hem. I vanlig ordning var han nöjd fram tills ett par hundra meter hemifrån, och det hjälper inte att förklara exakt hur nära hemma vi är. Undrar om grannarna tror att vi har en ständigt missnöjd bebis, för varje gång jag kommer hem har jag en gallskrikande klimp i vagnen. När jag rullade in vagnen i hallen verkade han känna igen sig, för då blev han tyst och tittade förvånat på halltaket (han måste vara expert på innertak vid det här laget).
Väl hemma blev det blöjbyte (och ett konstaterande att om man tänker vänta till hemkomst med att byta bajsblöja bör man utrusta sig med skärbrännare. Fasen vad det sitter efter att blöjan absorberat all vätska!) och amning. När amningen var avklarad såg jag fram emot det där kaffet jag hade lovat mig själv, och vi gick ner i köket. Jag hade Ruben upprätt i famnen, och plötsligt började han låta lite konstigt. Han svalde och svalde (ett tecken jag borde känt igen från mig själv) och plötsligt kom hela middagen uppkastad på oss båda. Jag som var så nöjd över att jag under utflykten bara fått en liten fläck på den rena amningströjan - nu var det tack och adjö för såväl tröja som kofta och kjol, för att inte tala om Rubens kläder. Ingen kan kalla tillvaron hemma med bebis för händelselös i alla fall....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)