Vi har haft en ganska fin vecka, förutom i torsdags då jag höll på att deppa ihop efter en lång dag med gnällig bebis och inför en helg då Peter hade tänkt vara borta både fredag kväll och hela lördagen med kväll. Jag var den tråkiga och satte p för lördagens kvällsaktivitet, så nu väntar vi otåligt på att han ska komma hem från den oändliga biljettförsäljningen till OD:s Caprice i Uppsala.
Igår fick jag därmed natta Ruben själv, och det är ju det absolut jobbigaste med hela bebisgrejen. Det blev rätt sent och det tog tid, men det gick faktiskt helt utan gråt! Först satt vi lite i soffan och mös, sen när han började gnälla så tog jag honom i famnen och la mig i sängen, fortfarande med honom på armen, och så låg vi så i nästan en timme. Vid kvällsnattningen tar det väldigt lång tid för honom att komma in i djupsömn, till skillnad från på dagarna, och varannan minut börjar han gnälla och böka. Då får man krama åt lite hårdare och låtsas byta ställning, då lugnar han ner sig. Efter femtio minuter vågade jag mig på att lägga honom på mage, och när han inte vaknade av det kände jag hoppet om chokladglass och Idol innan läggdags återvända. Sen är det ju märkligt, för efter en timme i soffan börjar jag ändå längta efter att få gå och lägga mig bredvid lilla sötkorven igen...
Veckans största händelse är dock att Ruben blivit storkusin! Natten mot torsdag föddes Lisas och Johans lilla tösabit, och med lite tur får vi åka och träffa dem imorrn. Som vi har väntat! Arton dagar efter beräknad förlossning - jag som höll på att dö av både leda och misströstan efter en vecka... Strongt jobbat av Lisa!
Bland de lite mindre händelserna märks att han börjat jollra lite igen, efter att ha varit ganska tyst i ett par veckor. Igår hade vi skitkul i soffan, när jag sa bidibidibidibidi och killade honom lite här och där, och han skrattade så han kiknade och jag skrattade och grät samtidigt eftersom han är så fin så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och igår när vi var ute och rände i affärer började han att ropa "hai!" (ungefär) varje gång jag stoppade in nappen åt honom. Det lät som att han tyckte att jag inte var snabb nog. Och så är han väldigt vass på att lyfta huvudet nu, och om man hjälper honom med greppet kan han hålla i leksaker och vifta okontrollerat med dem i några sekunder innan han tappar dem igen. Stora karln!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar