Världens finaste bebis

Han är så fin, och duktig, och rar!

Han har börjat snurra lite på golvet nu, och igår tog han ett kvarts varv med bara ett enda armtag - jag jublade och han såg ännu mer förvånad ut. Han hasar lite bakåt, men mest runt. Och så tycker han mycket om att stå i knät, eller på köksbordet, och ser alltid så förvånad och stolt ut när man ställer honom upp, särskilt om man själv hamnar lägre. Snart tror jag också att han sitter själv - vissa stunder kan han hålla balansen ett litet tag, andra gånger viker han sig dubbel och flyter ut i liggande på golvet. I soffan kan man lägga en kudde på tvären i hörnet och sätta honom med rumpan i gropen som bildas, och då sitter han och leker medan Peter ligger i andra hörnet och inte kan släppa honom med blicken och frågar gång på gång "men vad är det för en liten farbror som sitter där?". Svårt att säga vilket som är gulligast...

Igår när jag gick upp för att kolla om han inte hade sovit klart förmiddagsluren (Ruben alltså, inte Peter) låg han och lekte tyst och nöjt med ett litet mjukisdjur i sängen, och sken upp så mina ögon nästan tårades när han fick se mig, och så stod vi och skrattade åt varandra en stund.

På eftermiddagen var vi inne i stan och letade en behå att ha under brudklänningen (och konstaterade att om jag bara gått till affären med kompetent personal och ett handplockat sortiment direkt hade jag kunnat spara åtskilliga svettiga timmar rattandes barnvagn på trånga underklädesavdelningar), och han låg snällt i vagnen och såg sig intresserat omkring vart vi än gick, precis som alltid. Parkerar jag honom och går in i en provhytt blir han aldrig irriterad, utan ligger där och tittar och tjoar lite.

Efter behåfyndet gick vi till jobbet, där det var möte med Jusekföreningen, och Ruben låg först på bordet (som en trofé ungefär) framför mina elva närvarande kollegor och charmade strumporna av nästan alla, och därefter på golvet, och inte förrän efter en och en halv timma började han få lite myror i brallan, men fortfarande inte så att han gnällde eller inte gick att ha i rummet. Han är helt ljuvlig!

Backar sig fram

Igår hade vi fint besök av familjerna Landgren/Öhring och Westerlunds. Vi fick tipset från den mer rutinerade mamma Westerlund att inte ha bebisen på en filt på golvet, utan direkt på golvet och dessutom utan sockor, för bättre grepp och framfart. Vi testade, och Ruben kan nu i maklig takt backa iväg en liten bit om möjlighet ges. Jag sätter femtio spänn på att han inom kort kommer att hittas slickandes på gallret under kyl och frys - han kastar lystna blickar åt det hållet, men tyvärr rör han sig ju alltid i motsatt riktning från sina blickar, så det kommer nog att ta ett litet tag.

Jag har haft lite bryderier med puréerna, som lika ofta trillar ut ur munnen som ner i magen. Härom kvällen började han gråta av den goda kycklingpurén jag hade gjort, men jag hävdade att det inte var för att han inte tyckte om den, för då skulle han ha kräkts, utan mer för att han var trött. Peter hade sina tvivel. När jag plockade fram mangopurén för att göra honom (Ruben alltså) lite gladare svaldes allt ner och han gapade till och med efter mer, och till och med jag insåg att det inte är en fråga om motorik lika mycket som det är en fråga om smak. Emma tyckte att jag skulle blanda frukt i grönsakerna, och Anna Westerlund tipsade om att göra puréerna löjligt lösa medelst rapsolja ("de ska nästan skära sig") så de blir lättare att processa i munnen. Igår serverades således den klassiska kombon majs och katrinplommon, utrört till sås med hjälp av rapsolja. Och det funkade! Han åt glatt av den bruna sörjan. Nu står sötpotatis och majs på bänken och tinar, i sällskap med en kub bröstmjölk för att ytterligare gå lilleman till mötes, så jag håller tummarna för en god och glad lunch.

Vällingprojektet går sakta framåt, tror jag. Igår drack han glatt men inte så mycket, så då ammade jag upp honom efteråt. Jag minns inte säkert, men jag tror han sov ganska många timmar (4-5 kanske) innan första nattamningen, så hopper lever...

Andra vaccinationen

Idag var det dags för andra vaccinationen. Jag har gruvat mig i en vecka, men när det väl var dags gick det rätt bra. Sköterskan tog in en kollega och räknade till tre, så satte de en spruta i var sitt lår (med kommentaren att "det finns mycket att sticka i!"). Ruben och jag grät ikapp, men inte så länge. Han har inte alls varit så hängig som han var efter första omgången, så vi har haft en rätt fin dag här hemma. Till lunch fick han två tärningar ärtpuré till att börja med, och när de var uppätna/utspottade fyllde vi på med lite nylagad palsternacks- och sötpotatispuré. Det var inte lika gott, men han stod sig en timme på det innan han ville amma igen. Jag var otroligt nöjd och hade stora förhoppningar om att kvällsgröten skulle slinka ner lika lätt, men där tror jag faktiskt inte han fick i sig nånting. Han spottade ut allt! Jag vet inte om han tycker det är äckligt eller om han ibland bara inte fattar hur man ska göra. Jag funderar på om vi kanske ska testa välling istället. Målet är att få honom mätt nog att sova hela natten, så att även jag får sova hela natten. Efter snart ett halvår utan sammanhängande sömn börjar jag se ljuset i slutet av tunneln...

Pulkapremiär!

Som jag har väntat på denna dag! Pulkan inköptes för en månad sen och gavs i julklapp, lagom tills den lilla snö som fanns hade töat bort. Se här världens mest oberörda pulkaåkare, med världens mest entusiastiska förare:

Hoppgungan

Hoppgungan är kul. När han hoppat klart är strumporna blöta av allt dregel han hoppar runt i.

Femmånadersvägningen

I förrgår var vi på BVC för månadens vägning och mätning, och lo and behold, han har faktiskt börjat lugna ner sig med viktuppgången! Denna gång hade han kommit upp i 9190 gram, dvs bara ett och ett halv hekto mer än sist - tidigare har han ju tagit ett kilo i månaden. Han hade dock vuxit till 71 cm, så nu börjar han väl smalna av av allt viftande, sprattlande, tåbitande och vändande.

Fem månader

Nu var det länge sen jag skrev! Hela jul-och nyårshelgen har förflutit, och Ruben har gjort en massa fina framsteg, såklart. Han har utvecklat en nära och kärleksfull relation till sina fötter och en förkärlek för att stoppa strumpor i munnen. Tårna har han också hunnit smaka på, men inte riktigt fått samma smak för dem ännu. I förrgår upptäckte Peter den första tanden, en nedre framtand som hann före den hörntand jag skulle ha satt pengar på. Och igår vände han sig två gånger i snabb följd från rygg till mage. Jag ropade ner Peter till köket, och Ruben vände sig gång på gång framför våra ögon. Än så länge bara åt vänster, men vilken grej! Nu vänder han sig även på skötbordet, vilket kan vara bra om han som idag bajsade hela vägen upp till nacken, men jag tror att vändandet kommer att ha sina baksidor också.

Han har också börjat stå i knät utan att böja på benen, och hoppgungan han fick i julklapp har han också börjat förstå hur man ska göra med. Hans mörka hår faller av och ersätts av ljusare fjun, men jag tror det var likadant för mig när jag var liten, att jag var mörk från början, sen var blond under småbarnsåren för att sedan vara mörkblond igen när jag började lekis.

Den stora förändringen tror jag dock är att vi har börjat få ordning på kvällarna! För ett par veckor sen började vi med spjälsängen, och i den sover han gott och nöjt dag som natt. Det är lätt att lägga honom, han är oftast tyst, ibland lite gnölande, men somnar utan skrik och gråt. Vaknar han igen efter trekvart får han komma upp och vara med oss en stund till. Nu på jullovet har han varit uppe till elva, tolv vissa kvällar, men somnar han efter åtta förblir han ofta sovande resten av natten. Han har inte slutat nattamma än, och nu är det var tredje timma jämfört med vad fjärde tidigare, men det ger sig väl med tiden. Det är otroligt skönt att kunna lägga tillbaka honom i sin egen säng och få krypa ner ensam under mitt eget täcke, utan att vara rädd för att bryta nån liten arm på vägen.

Det som är sig likt är att han fortfarande är världens gladaste bebis. Nu har han varit förkyld och toksnorig i en vecka, men bortsett från att han är lite hängig och sover mer än vanligt är han lika munter som vanligt mellan tupplurarna. Både Peter och jag är kärare än nånsin i vår lilla kärleksklump...