Han har en gräslig hosta, som han fått av mig, sen snart en vecka tillbaka. Ibland hostar han så han kräks, stackarn. Men han är som vanligt på väldigt gott humör, och även om han sover lite mer på dagarna än vanligt är det full fart mellan tupplurarna, och ingen feber, så det är väl inget att oroa sig för.
Värre är då att han har börjat bita mig vid amning. Några gånger har jag skrikit rakt ut, och ett par gånger dessutom lyckats nypa honom i kinden när jag haft handen där och reflexmässigt klämt till när han bitit. Han har blivit otroligt ledsen, men verkar inte riktigt ha fattat vad jag menar. På nätterna går det fortfarande fint, för då sover han ju, och om han bara är tillräckligt hungrig så larvar han sig inte, men om han inte är jättehungrig får han ett spjuveraktigt leende och blottar gaddarna så fort han får syn på bröstet. Nånting verkar dock ha gått fram, för han tittar på mig och biter försiktigt nu, och så säger jag nej, och så gör han det igen, och då plockar jag bort honom. Istället för min ursprungsplan, att sluta nattamma och fortsätta med några amningar på dagarna, känns det som att vi kommer att gå i motsatt riktning, med enbart riktig mat på dagarna, och fortsatt nattamning, då han är för trött för att bete sig illa...
Annars går ätandet av annan föda än närproducerad någorlunda framåt. Till lunch brukar det gå att trycka i honom en halv burk puré om den blandas med fruktpuré, och till kvällen går det rätt bra, ibland lysande, att få i honom risgröt med fruktpuré. Då kan han stå sig i över fem timmar innan amning. Många av matningarna brukar dock inledas med en inte alltför hopknipen mun där skeden lätt går in, följt av att han kastar sig bakåt i stolen av full kraft och total förvåning och därefter rister till i hela kroppen för att sen försöka få ut den outhärdliga sörja jag just fått i honom. Jag undrar varje gång vad han väntar sig att maten på skeden ska smaka, om han nu blir så förvånad.
Men den verkliga nyheten är ju att han sitter nu, som en kung! Förra lördagen var familjen Israelsson här, och då sa jag att det inte var så länge kvar tills han kunde sitta själv, och dagen efter konstaterade jag att det nog hade inträffat. Nu gör han i genomsnitt max en dykning från sittande och ner i golvet om dagen, vilket jag tycker är klart godkänt.
I förra veckan var vi på sexmånaderskontroll på BVC. Ruben fick visa sina konster, som att flytta ett måttband från ena handen till den andra och sen följa bandet med blicken när barnläkaren tog det ifrån honom. Klart min unge kan det här med måttband. Vägningen visade 9440 gram, mätningen 71,5 cm och ett fortsatt generöst huvudmått. Läkaren frågade om någon annan i familjen har stor mössa, och jag svarade att Rubens pappa har 62 cm runt huvudet, av vilket hon lät sig imponeras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar